Är det godkänt enligt språknämnden att skriva stog i stället för stod ?

Svenska språknämnden bytte 2006 namnt till Språkrådet. Jag tror inte de godkänt stog istället för stod.
Språkrådet  http://www.sprakradet.se/    skriver följande:

Formen stog hör man ofta. Är den rätt?
svar
I skrift och vårdat tal heter det stod. Formen stog hör hemma i talspråket i stora delar av Sverige. Den har uppkommit genom att man felaktigt trott att verbet stå skall böjas som slå (slå:slog) och andra verb vars preteritumform slutar på -g, som dog, log, tog.
Eftersom slutljudet tidigare ofta inte hördes vare sig i stod eller slog (eller de andra) och eftersom det finns flera preteritumformer på -og men bara en på -od (stod), så är det inte så konstigt att man trodde att stå hör till samma grupp som slå.

Vi har jobbat med äpplen i klassen och lärt oss jättemycket, men har några frågor som vi undrar över. Frukten stavas ju äpple, men varför heter det då inte äppleträd eller äpplemos? En andra fråga är varför använder man ett kort vokal (ä) i ordet äpple. Vi vet att det ska vara så när vokalen följs av två konsonanter, men i ordet äpple är det tre konsonanter som kommer efter vokalen. Gäller regeln även när det är fler än två konsonanter som följer efter vokalen?

Så här säger Institutet för språk och folkminnen om böjningen av ordet äpple:
”fråga
Hur böjs ordet äpple? Och heter det äppelmos eller äpplemos?
svar
Äpple böjs ett äpple, äpplet, flera äpplen, äpplena.
Regionalt förekommer också andra former. I sydsvenskt och västsvenskt talspråk heter det ofta flera äpple. I finlandssvenskt talspråk heter det ett äppel, flera äppel.

Äpplemos, äpplesaft, äppleträd o.s.v. är normalformer i Sydsverige, medan äppelmos, äppelsaft, äppelträd är vanliga i resten av landet. ”

Angående uttalet av ordet äpple och kort vokal efter 3 konsonater finns det ju fler exempel som t.ex. ängslig, ärtskida.
I boken ”Svenska akademiens språklära” står det att:

”I mångas – numera kanske de flestas – språkbruk sammanfaller kort ‘e’ och kort ‘ä’, så att ‘lett’ (av le) och ‘lätt’ uttalas lika, liksom ‘sett’ och ‘sätt’ eller ‘vett’ och ‘vätt’ (av väta).”

Men om ni vill forska vidare kan ni skicka frågan till någon språkexpert, t.ex. ”Institutet för språk och folkminnen” ovan som har en frågelåda.
http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=1950

Jag har för mig att när man skriver ett längre citat som är indelat i stycken så ska man upprepa citationstecknet i början av varje stycke (men inte i slutet), som en form av påminnelse att det man läser är ett citat. Stämmer det? I slutet av respektive stycke finns inte citationstecken, utom när citatet verkligen tar slut

Citat markeras med citattecken före och efter.

I boken Svenska skrivregler som är utgiven av Språkrådet och som finns på alla bibliotek, kan man läsa om hur citat ska återges.

Under rubriken Blockcitat sid 53 Kapitel 4.1.1. finns följande rekommendation:

”… ett längre avsnitt ur en annan text …. blir tydligare om den citerade texten får en annan form än den övriga texten. Utdraget kan göras smalare, ha annat typsnitt, annan stilsort eller mindre grad än den övriga texten. Kursiv bör dock inte användas. Har utdraget en annan form är det onödigt att också omge det med citattecken. Det bör dock framgå av den omgivande texten att utdraget är ett citat och inte t.ex. en sammanfattning. …. En tumregel är att om ett citat är tre meningar eller längre kan man överväga att återge det som utdrag.”

Här är två wikipediasidor där du också kan läsa läsa om hur man använder citattecken.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Citat
http://sv.wikipedia.org/wiki/Citationstecken