Ansvaret för den svenska almanckan ligger hos Namnlängdskommittén. Den består av representanter för olika verksamheter som kan tänkas ha intresse i frågan. Du kan läsa mer här: http://www.svenskaakademien.se/web/Namnlangden.aspx

Tyvärr kan jag inte hitta svar på din fråga om en tidpunkt för när begreppet preteritum generellt började användas istället för imperfekt nu på senare år.

Mitt förslag är att du mejlar din fråga vidare till http://www.tnc.se Sveriges nationella centrum för terminologi och fackspråk, http://www.tnc.se/Kontakt/TNC.html

På Språkrådets hemsida http://www.sprakradet.se/terminologi hänvisas till TNC för terminologifrågor.

”Terminologicentrum TNC hjälper alla som har problem med termer och begrepp, oavsett ämnesområde. Vi utför uppdrag åt både företag och offentlig sektor, och vi har ett brett urval av tjänster.
Hos oss finns Sveriges spetskompetens inom området terminologisk begreppsanalys. Samordning, överblick, kontinuitet och förnyelse är viktiga honnörsord i allt vår arbete.”
Målet för den del av vår verksamhet som har statligt stöd från Näringsdepartementet uttrycks i regeringsbeslutet så här: ”Genom terminologiarbete ska TNC verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället.”

Här årtal/historik fram till 1941 i Svenska Akademiens Ordbok http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ På SAOBs hemsida finns även epostformulär för språkfrågor.

PRETERITUM prete⁴ritum l. ⁰³⁰² (prete’ritum WESTE), förr äv. PRETERIT, n.; best. preteritet (jfr anm.); pl- preteriter (2SAH 1: 91 (1801) osv.; jfr an-m.). Anm. Formen preteritum förekommer äv. i best. anv. I pl. förekommer äv. formen pre- terita (i enlighet med lat. böjning). I uttr. pre- teriti particip förekommer den latinska gen. sg., t. ex. ModSpr. 1941, s. 7 I äldre tid användes ordet äv. med andra latinska böjningsformer, t. ex. Cellarius LatGr. 30 (1703: uti Prä’terito). ( pre- 1801 osv. pr68- 1703–1932. -terit 1815–1837. teritum 1703 osv.)
[jfr t. präteritum, eng. preterite, fr. preterit; av lat. prxteritum (tewpus), förfiuten (tid), n. av prxteritus, p. pf. av praterire, gå förbi, förfiyta, av prxter, förbi, eg. komparativ av prB (se PRE-), o. ire, gå till den.ieur. roten i (jfr ED, sbst.²)Å
språkv. tempus(form) som betecknar en verbalhandling ss. tillhörande förfiuten tid; dels ss. gemensam benämning på alla l. vissa sådana tempus inom ett språk, dels ss. benämning på ett visst sådant tempus; i fråga om germanska språk vanl. oi imperfektum. Preteritum particip, perfekt parti. cip. Cellarius LatGr. 87 (1703). Preterit . . är en gemensam benämning för 1(m)p(er)f(ektum), P(er)- f(ektnm) och Pltaz)q(vam)p(er)f(ektum). MOBERG Gr. 40 (1815). Ett starkt preteritum. WESSEN SvSprdkh. 1: 85 (1941). – jfr AUGMENT-PRETERITUM

På följande länk finns enbart texten att ”numera” kallas tempuset imperfekt preteritum
http://www.ordklasser.se/verbets-tempus.php

Jag har bl a även tittat i Tor G. Hultmans Svenska Akademiens språklära, 2003, Katarina Lundin Tala om språk. Grammatik för lärarstuderande, 2009 och likaså i NE utan att hitta svaret.

I Svensk etymologisk ordbok läser jag:

Det grekiska ordet betyder eg vila (varifrån även bet. tröghet, lättja) o brukades sedermera även om den vila o underhållning som filosofskolorna skänkte; slutligen också om själva lokalen.

I en artikel i Svenska Dagbladet 11 feb 2011 kan man bl a läsa:

Aristokraterna kunde däremot viga sig åt scholé – upprinnelsen till vårt ord skola, vilket var en slags skapande ledighet eller fritid. För Aristoteles var arbetet något som stod i vägen för människors självförverkligande eftersom det stal tid och kraft från den utveckling av dygder som var människans sanna bestämmelse. Idealet var en typ av självständighet, en självtillräcklighet som den som måste arbeta saknade. Aristoteles uppfattar inte arbetet som en del av det lyckliga livet. Lyckan är snarare något som kan realiseras genom fritid (scholé). Med fritid menar Aristoteles inte ett overksamt liv, men en tid som används till att förverkliga specifikt mänskliga egenskaper och då särskilt de intellektuella”.

I Elias Wesséns etymologiska ordbok står följande:
Skola ..av medeltidslatinet schola; ytterst av grekiskan skholé fritid (från kroppsarbete); vila och underhållning i andliga sysselsättningar.

För övrigt har Svenska Akademiens Ordbok, 1973, bd 26, många olika förklaringar till vad ordet skola  kan betyda och hur det används.

Jag skickar två länkar
http://www.kunskapstester.se/

http://www8.umu.se/edmeas/hprov/exelf/elf.html

Den sista länken är från Högskoleprovet och där finns flera prov att titta på. Gå in under Exempelprov LEF.

I Svensk etymologisk ordbok  läser jag:

Det grekiska ordet betyder eg vila (varifrån även bet. tröghet, lättja) o brukades sedermera även om den vila o underhållning som filosofskolorna skänkte; slutligen också om själva lokalen.

I en artikel i Svenska Dagbladet 11 feb 2011 kan man bland annat läsa:

Aristokraterna kunde däremot viga sig åt scholé – upprinnelsen till vårt ord skola, vilket var en slags skapande ledighet eller fritid. För Aristoteles var arbetet något som stod i vägen för människors självförverkligande eftersom det stal tid och kraft från den utveckling av dygder som var människans sanna bestämmelse. Idealet var en typ av självständighet, en självtillräcklighet som den som måste arbeta saknade. Aristoteles uppfattar inte arbetet som en del av det lyckliga livet. Lyckan är snarare något som kan realiseras genom fritid (scholé). Med fritid menar Aristoteles inte ett overksamt liv, men en tid som används till att förverkliga specifikt mänskliga egenskaper och då särskilt de intellektuella.

I Elias Wesséns etymologiska ordbok står följande:
Skola ..av medeltidslatinet schola; ytterst av grekiskan skholé fritid (från kroppsarbete); vila och underhållning i andliga sysselsättningar.

För övrigt har Svenska Akademiens Ordbok, 1973, bd 26, många olika förklaringar till vad ordet skola kan betyda och hur det används.

Gå till den här sidan webbsidan – http://www.rfsl.se/halsa/?p=4010

så kan du säga jag älskar dig på många olika språk. Lycka till!

Svenska språknämnden bytte 2006 namnt till Språkrådet. Jag tror inte de godkänt stog istället för stod.
Språkrådet  http://www.sprakradet.se/    skriver följande:

Formen stog hör man ofta. Är den rätt?
svar
I skrift och vårdat tal heter det stod. Formen stog hör hemma i talspråket i stora delar av Sverige. Den har uppkommit genom att man felaktigt trott att verbet stå skall böjas som slå (slå:slog) och andra verb vars preteritumform slutar på -g, som dog, log, tog.
Eftersom slutljudet tidigare ofta inte hördes vare sig i stod eller slog (eller de andra) och eftersom det finns flera preteritumformer på -og men bara en på -od (stod), så är det inte så konstigt att man trodde att stå hör till samma grupp som slå.